Visst är det härligt när vi blir så uppslukade av ett projekt att vi har svårt att tänka på något annat. Den glädjen som uppstår när jag tecknar en planerad teckning och kan se en bild växa fram, det kan vara en av dem mest rogivande och befriande känslor jag vet. Men ibland hamnar vi i en sådan där svacka och det kan kännas både tufft som oroligt att ta oss upp för den där backen igen. När vi samlat nog med mod ger vi oss iväg igen med ny kraft och när vi står där på kullen och ser ut över landskapet då vet vi att vi överlevt.
Det här med att kunna tro på sin egen förmåga är något jag själv värderar väldigt högt. Även om jag stundtals mister min tro om att kunna ägna mig åt mitt stora intresse brukar jag hitta tillbaka till den där känslan igen. Det gör jag oftast då pressen och stressen försvinner. Då kan jag återigen känna den där glädjen i att vara kreativ.
